Östgötasaga – Där rapsfälten blommar

Dagen kysser pannan. Några svettpärlor letar sig ned för Gustaf Samuels eldskimrande tinningar. Och orden i hans tanke känns goda. De tankar som nu smälter samman med klockornas ljud.

Mäktiga toner, ja imponerande mäktiga toner från kyrkklockorna blandas med glada skratt, blyga fniss och sturska påståenden vid den gamla 1100-tals kyrkan i Järstad utanför Skänninge. Barnen är uppspelta och det ligger förväntan i luften. Förväntan och rädsla inför betygsgivningen. Och längtan till sommarlovet och den analkande friheten.

Många av pojkarna är vattenkammade och några bär knälånga svarta kortbyxor, än så länge vita skjortor och blanka lackskor. Flera av dem luktar som en blandning av nysåpat köksgolv och bekämpningsmedel mot ogräs. De puffar och knuffar på varandra på det vis som bara pojkar gör, oavsett ålder och storlek. Flickorna å sin sida står stillsamt i en stor ring och jämför sina blommiga klänningar och vem som har de vackraste flätorna.

Fröken Larsson, ja ingen vet egentligen vad hon heter mer och skam till sägandes ingen tycks bry sig, lever ganska isolerat och världsfrånvänt förutom sitt engagemang i skolan, försöker nu få barnens uppmärksamhet. Vid tredje försöket lyckas hon med ansträngd röst överrösta de skräniga barnen och kyrkklockornas budskap om en snart förestående predikan.

– Det är dags att gå in i kyrkan nu barn!

Kyrkan är vackert utsmyckad med olika ängsblommor. Kyrkvaktmästaren och hans alltid lika vänliga hustru har plockat bullerblomster, mormors glasögon, blåklockor, prästkragar, gullvivor och många andra sorter. Värmen har kommit tidigt detta år så det finns redan gott om sådana blommor man annars ser först runt midsommar eller ännu senare. Det doftar sommarlent och förhoppning.

Den blomstertid nu kommer fyller kyrkans valv och barnens själar. Lille Erik tittar lite generat åt Annas håll. ”Hon är ju så söt.” Och idag med den gulblommiga klänningen tycker Erik att hon ser ut som en prinsessa i en av de få böcker han har därhemma.