Zaurora – landet bortom ingenstans

Kära läsare, ni håller en del av mig i er hand. Att i skrift få ge ut det som finns inom en är nog det närmaste en man kommer känslan av att föda barn! Det finns en civilisationskritik och ett ifrågasättande av när utveckling verkligen är en utveckling – något som inte kommer till uttryck i mitt vanliga värv, liv och leverne.

Att drömma är för mig nästan lika viktigt som att förverkliga en dröm, därför utspelar sig denna historia i gränslandet mellan verklighet och dröm. Den ställer frågan: vad är egentligen vansinne och vad är normalt?

Bakgrunden till Zaurora är att det finns så många människor som inte riktigt passar in i mallen, som inte är stöpta i den ”vanliga” människoformen. De är lite udda och aparta, men sanningen är den att det finns en plats för dem alla, oss alla! Det gäller bara att hamna på rätt plats och i rätt miljö vid rätt tillfälle.

Jag bjuder nu med öppen famn in Er alla till Zauroras värld, till min värld, den som inte finns … eller?

Gustaf Sverker Nilius Littorin Stockholm, Anno Domini 2012

Kapitel 1 · Riket

Jag har mitt hem i Zaurora

”Jag har mitt hem i Zaurora”, säger den gamle mannen gång efter gång. Zaurora är en plats belägen vid en vit klippa mitt mellan ingenstans och en hopplöst vacker sjö. En sådan sjö som äter luftens vattendroppar och föder näckens barn; som låter den smälta isen från högre höjder omslutas och fiskarna fyllas av vanvettig eufori.

Vid klippans fot prunkar rhododendronbuskar, cyklamen och clematis. Svalor, korpar, ståtliga maraboustorkar och gåtfulla ibisfåglar är luftens herrar där sjön är livets friska moder. Plataner, enbuskar och ginkos växer frodigt runt naturens blanka spegel, och skuggor av alfer och vättar dansar menuett mellan stolta trästammar.

– Jag vill lyssna på tystnaden, säger den gamle mannen, Broder Terra, och kupar sin enda darriga hand bakom det skrumpna örat. Om det inte finns några människor eller något annat levande skulle det inte heller höras något. Ett träd som ensamt faller i skogen faller helt utan ljud om inte någon lyssnar. Det är med människan som med ljudet – vi existerar bara i samklang med varandra. Ensamma är vi intet, blott tomhet!

– I Zaurora behöver ingen vara ensam, säger Broder Terra med sin milda stämma och söker sina nyfunna vänners undrande ögon. I Zaurora är vi samman, är vi allt.